3. Klurighet

Många uppfinningar

Småland beskrivs ibland som överlevnadskonstens och uppfinningsrikedomens landskap. Knappa resurser i ett kargt landskap har krävt klurighet för att hitta lösningar. 

Smålands Akademi har lyft fram att det finns många, nya och gamla smålänningar, som med sin snillrikhet och envishet inom många områden bidragit till ett uppfinningsrikt Småland. Den lätt dubbeltydiga titeln syftar till att det finns många enskilda enastående uppfinningar gjorda i Småland, det gör hela landskapet uppfinningsrikt.

Men det är också en observation att vi skulle vara och bli än mer uppfinningsrika om vi kände till, inspirerades och använde oss mer av varandras uppfinningsrikedom.

Ledamöterna skrev hösten 2025 en bok: Uppfinningsrika Småland: innovation, tradition och entreprenörskap.

Kalla det för "ett påhitt" istället

I våra undersökningar är det många som beskriver det småländska ledarskapet med uttryck som klurigt, kreativt och påhittig, lite som Emil i Lönneberga: kluriga lösningar som överraskar, ofta med en slags glimt i ögat.

Detta kopplas ofta till att det är knappa resurser som tvingar fram kreativa påhitt. Bäst och flest idéer får man inte när man har obegränsade tillgångar, utan tvärtom. Tid kan vara en sådan begränsad resurs. Många av oss verkar ha en tendens att skjuta upp saker, så deadlines är ibland viktiga för att åstadkomma något.

Ibland undrar jag dock om själv orden vi använder har en betydelse för vår förmåga. Låt mig förklara:
Vad är egentligen ett påhitt och vad är att vara påhittig? Är det samma sak som att vara kreativ eller idérik? Jag börjar allt mer tänka att det förvisso finns likheter, men att det också finns en stor skillnad. Exakt var skillnaden består i är jag lite mer oklar över. Men jag funderar…

En ledtråd kan vara uttrycket hittepå som beskrivs i en artikel i DN år 2009-01-16. Uttrycket sägs där vara något som används lite nedsättande om något – är det verkligen på riktigt? ”Nej, det är bara hittepå.”

Ett påhitt är striktare men lånar kanske ändå lite av det där ”inte på riktigt”.
Vad är då poängen med det? Jo, att göra något och kalla det för ”ett påhitt”, gör det lite mindre allvarligt, lite mer prövande, experimenterande. Ett påhitt kan man liksom dra sig ur och avfärda om det inte fungera. ”Det var ändå bara ett litet påhitt”. Det skapar en lite mer avslappnad känsla. Mindre kravfylld.

Tänk dej en grupp människor som arbetar med plastförpackningar och som får till uppgift att a) ta fram en ny innovation eller b) komma fram med ett påhitt. Blir det en skillnad i hur de tänker – och kanske framför allt – känner?

Nu menar jag inte att småländska ledare och entreprenörer medvetet tänker att de ”tar fram påhitt”. Men kanske finns det en sådan känsla som gör att de som beskriver deras verksamhet finner det naturligt att använda ordet ”påhittighet”. Mer sällan används ju till exempel ordet ”innovativa”.

Ja, jag vet inte. Det här är bara ett lite påhitt från min sida.

Magnus Forslund

Får medarbetarna också vara kluriga?

I en del fall är det lätt att få berättelser om kluriga och uppfinningsrika entreprenörer och företagsledare. Det är inte lika lätt att få berättelser om att det i dessa företag också finns kluriga och uppfinningsrika medarbetare. Kanske är det för att vi inte känner till dem. Ibland får vi dock höra berättelser där anledningen är att företagsledaren på något sätt inte riktigt tillåter medarbetarna att vara kluriga. Hen bestämmer för mycket själv och litar inte på medarbetarnas förmåga. Det är synd, för på lång sikt riskerar det leda till problem av flera olika slag. Inte minst kan det leda till sämre beslut.