Normer på alla nivåer styr hur barn inkluderas i förskolan

– Vi måste inse att det finns mycket normer i förskolan. På samhällsnivå, när det handlar om idéer och politiska styrdokument, men också i vad verksamma lärare gör, vad vårdnadshavare säger och vad barnen själva säger och gör.

Det är det viktigaste resultatet i den doktorsavhandling hon just försvarat, menar Karin Rang Larsson. Hennes forskning visar att vissa sätt att vara barn värderas högre än andra. Förskolebarnens möjligheter att bli inkluderade formas av normer kring ålder, kön, språk, social kompetens samt kulturell och geografisk bakgrund.

– Ett exemplariskt förskolebarn är väldigt socialt kompetent. Tar mycket ansvar, är självständigt och kan både bjudas in i gemenskapen och acceptera ett nej. Men också det kulturella, alltså vilka kläder du har, vilken socioekonomisk bakgrund du har, vilken din familj är, spelar in.

Risk att hamna mer utanför

En sak Karin inte funderat på innan sin studie är hur styrda av tid vi människor, och även barn, egentligen är.

– Hur stor betydelse det har för barn hur ofta man är på förskolan, hur långa dagar man är där, rutiners betydelse. Ett barn som är med sporadiskt kan riskera att hamna mer utanför sin grupp. Och att komma först eller gå hem sist, det kan ligga lite prestige i det också.

Att värderingar kan krocka är språket ett tydligt exempel på. Om barn som exempelvis är arabisktalande väljer att leka tillsammans på arabiska, hur blir det för andra barn och för lärare som inte förstår språket?

– Det krockar med normen att vårdnadshavare kan tycka att det är svenska man ska prata på förskolan. Men det krockar också med att man har anställda modersmålsstödjare som är där för att prata arabiska och att det då finns lärare som vill värna om att alla språk ska få talas.

Frivilligt eller ofrivilligt?

En annan svårighet är hur man ska tolka barn som säger saker som att ”jag ville vara ifred i kojan”.

– Går barnet undan för att det själv vill få vara ifred och att det mår bra av det? Eller är vi ibland lite snabba med att tänka så? Varför vill det vara i fred? Beror det på något underliggande som vi inte riktigt ser?

I och med att förskolan är i hög grad värdestyrd, riskerar förskollärarnas syn på enskilda barn att överföras till barnen. Det samma gäller för vårdnadshavarnas syn på förskolan och barnen.

– Det finns en stark tilltro till de vuxna. Har vuxna sagt att så här är det, följer barnen det. Och det får ju effekt även på barnens egna normer om vem som får vara med eller inte.

Om tillhörighet

– Tillhörighetsfrågor är spännande. Jag har inte tröttnat på ämnet fast jag har hållit på med det i många år. Jag är själv förskollärare och har funderat över tillhörighet ända sedan jag jobbade i förskolan.

– Men det kan också ha att göra med att jag själv inte gick på förskola. Jag tyckte att det var en utmaning att börja i ettan i skolan och möta andra barn som hade gått på daghem. De var mycket mer framåt på något sätt; världsvana. Det tror jag också har bidragit till mitt intresse.

En bra arena för att möta olikhet

Förskolan är en viktig demokratisk resurs i samhället. Den är en första arena för att möta olikhet, menar Karin. Genom sin avhandling vill hon öppna för att våga ifrågasätta och diskutera sådant vi tar för givet. Hon vill att förskollärarna vågar syna sig själva och den verksamhet de är en del av, och att politiker reflekterar mer över verksamheten och förutsättningarna för lärarna.

– Det är klart att det skulle vara önskvärt att få mer resurser till förskolan. Men det är inte hela lösningen. Helt tillhörig, det tror jag aldrig att man kan bli. Det finns alltid en brottningskamp mellan vem som får vara med och vem som inte får vara med, och det är vad medborgarskap i förskolan handlar om. Världen är inte så enkel och rättvis på det sättet.

Mer information

• Avhandlingen Att bli någon bland andra: Barns tillhörighetsprocesser i förskolans diskursiva praktiker
• Doktorandprojektet Barns tillhörighet i förskolan